Jag bor i mormors hus...
Huset var långt ifrån så modernt som det är idag. Man hade ingen toalett, utan ett dass på andra sidan gårdsplanen, inget rinnande vatten utan det hämtade man ute och förvarade i hinkar i skafferiet.
Kakelugnarna var det enda sätt man hade att värma upp huset och all mat lagades på vedspisen i köket. Vedpisen står där än idag förresten.
Jag kan tänka mig att det var ett jädra eldande på vintern för att få ett hus på 160 kvm varmt.
När mamma var 11 år dog mormor i leukemi. På den tiden var inte oddsen särskilt höga om man drabbades av cancer. Cellgifter fanns inte utan strålning var behandlingen som gällde.
Lillasyster Kerstin var bara 2 år gammal då och fick flytta till faster Anna-Lisa ett par kilometer bort. Storebror Gunnar var väl en 16-17 år och valde att flytta hemifrån.
Kvar blev min mamma med morfar, en man som enligt mina minnen aldrig visade varken känslor eller ömhet.
Ett par år senare flyttade de härifrån och in till närmaste samhället, Östra Husby, och skaffade sig en hushållerska.
Som idag, när jag sitter på trappen och ser ut över fälten, tänker jag på mammas fotoalbum från när hon var liten och bodde här. Det finns ett par bilder i det albumet på mormor när hon sitter på exakt samma ställe och ser ut över fälten hon med...
Då brukar jag fundera över vad hon tänkte. Hur kände hon när hon visste att hon hade leukemi, och troligen inte skulle klara det, och att det skulle betyda att hon inte fick se sina tre barn växa upp och bli vuxna? Hur kände hon inför det faktum att Kerstin som var så liten skulle förlora sin mamma och aldrig minnas henne?
Nu när jag själv blivit mamma förstår jag hur hon tänkte. Tanken på att vara tvungen att lämna Calle skrämmer fullständigt vettet ur mig. Att inte få följa varje steg han tar i sin utveckling eller se hur han växer upp...
Sedan funderar jag på om hon hade någon som tröstade henne? Var morfar lika hård och kall mot henne som han var mot de flesta andra? Vem hade hon som gav henne stöd i sorgen över att behöva lämna sina barn?
Att mormor dog när mamma bara var 11 år betyder ju att jag aldrig har träffat henne. Jag har bara sett henne på gamla svartvita foton, men att både jag och min mamma är lika henne, det ser jag.
Mormor var vallon och hade mörka ögon, nästan svart hår och markerade ögonbryn.
Jag har alltid velat träffa henne. Få se hur hon var och hur hon lät när hon pratade. Jag brukade fantisera när jag var liten om att hon var en sån där perfekt mormor som bakade bullar och stekte pannkakor.
I mellanstadiet skulle vi en gång skriva om en person vi ville träffa, levande eller död, och jag skrev så klart om min mormor.
Och tänk, nu bor jag här i hennes hus. Där hon faktiskt bodde och levde. Jag har eldat i vedspisen som hon använde och tittat ut genom samma fönster som hon tittat ut genom. Livet är bra märkligt ibland.
När morfar sedan gick bort han med, många många år senare, tog jag ett foto på mormor som är taget av en fotograf. Hon kanske är 25-26 år gammal på den bilden.
Den bilden har jag nu ramat in och ställt i det rum som blev morfars sovrum efter att hon dött.
Jag brukar tänka att hennes liv blev nog inte som hon tänkt sig och att hon dog alldeles för ung. Hon fick lämna sina barn och sitt hem många år innan det faktiskt var dags.
När jag tänker på hennes sorg och rädsla känner jag ett stort vemod. Men jag har hittat en tröst i vemodet.
Hon ser ganska nöjd ut på den där bilden och nu har hon iallafall fått komma hem till sitt röda hus igen.
Jag kan verkligen tänka mig att det sätter saker och ting i lite perspektiv. Vem vet hon kanske är och vakar över dig och din son och ser till att ni mår bra =)
usch är nog lite hormonell men fick tårar i ögonen av ditt inlägg. Att veta att man lämnar sina barn alldeles för tidigt måste vara det värsta! Usch! Fanns nog som sagt en mening just att ni hittade det lilla röda huset!
ops tårar i ögonen
Halkade in på din blogg via Jessica, vilken söt liten pojke du har!
Men du vilken historia..nästan som en saga och nu är cirkeln på något sätt sluten, tänk va ödet styr oss egentligen
Ha det bra!
Men oj, vilken fin berättelse. Tack för att vi fick läsa! Jag är också vallon, min morfars mor dog i spanska sjukan på 20-talet. Min morfars pappa kunde inte ta hand om honom och hans bror så de blev utackorderade till en bondfamilj där de fick jobba hårt och fick mycket stryk, har läst ett brev de skrev till sin far som fick mig att gråta. Morfar fick i sedan min mamma och hennes syster och var alltid så glad över sin familj och var alltid så himla snäll mot mormor och sina flickor. Han var underbar trots det han hade varit med om.
Jo, glömde att berätta att min morfars mor hade ett kul yrke innan hon dog, hon var biografpianist! Det ni!
Milla: Ja jag vill tro att hon gör det.
Erika: vet du, jag tror det var ödet som ville att jag skulle hitta den där annonsen på Blocket!
Kajalpennan: Jag blir faktiskt lite tårögd nu när jag läser inlägget igen. :0)
Emma: Tack! Och välkommen hit. Ja nu är verkligen cirkeln slutet och det känns verkligen som om jag hittat hem.
Ninni: Jaha, vad intressant och usch vilka hemska livsöden det finns. Min farfar var vallon med så jag har vallonblod på båda sidorna. är du också mörk, alltså det typiska vallonutseendet? Känns som alla valloner ser likadana ut! :0)
Otroligt att nu är du där med din kärleksfulla familj! Jag tror att mormor ser er och är glad!
oh...........! jag sitter också med tårar!! mormor finns där!
gud vad fint skrivet gumman 0)
