SantaCarolina

Ja ni... vad ska jag skriva?
Livet som nybliven mamma... första intrycket är att tiden går så fort! De här två dagarna hemma har bara flugit iväg. Hela tiden är det något som behöver bytas, tvättas, plockas med eller bara njuta av lite vila.
Tröttheten känner jag knappt av, trots det inte blivit många timmar sömn sedan i onsdags kväll. Men jag slocknade en timme i eftermiddags när Lillen och hans pappa invigde vagnen.

Så vad hände då i onsdags? Det gick fort kan jag säga.
Dagen började som mina hemmadagar numera gör i lugn och ro. Jag hade tvättstuga, sen packade jag in hundarna och åkte för att handla mat och rasta hundarna.
Strax innan kl 14 var jag hemma, stod framför kylen och packade in maten... Och då... då gick vattnet med en jättevärk! På något sätt visste jag, men samtidigt trodde jag inte att det dags ännu. Jag hade ju inga värkar?
Jag ringde ändå hem Andreas, som var i Katrineholm på jobb. När han väl var hemma 40 minuter senare hade jag värkar med 1 minuts mellanrum... hehehe... Då blev vi båda aningens stressade!
Det var bara att klä på sig, kasta sig i bilen, lämna hundarna och busköra till förlossningen.

Väl där var värkarna så outhärdliga och intensiva att jag inte var kontaktbar. Klockan var då ca 15.45.
Andreas och barnmorskan och undersköterskan fick hjälpas åt att klä av mig och sätta drop och ge mig lustgas... den lindrade lite. I det läget minns jag att jag tänkte att det kunde inte vara möjligt att ha så ont.

Bedövning verkade vi inte hinna med och då höll jag på att bryta ihop.
Som tur var, var vi helt ensamma på förlossningen denna eftermiddag så narkosläkaren kom inom 20 minuter och jag fick min härliga epidural... Oh, så skönt! Jag kunde prata med Andreas, dricka lite och ta druvsocker.

Sen tog det väl ytterligare 20 minuter och då kom krystvärkarna igång. Nu skulle ungen ut!
Trodde vi ja...
Krystningen drog ut på tiden... Men till slut kom vår lille kille ut kl. 20.46, efter 5 timmar på förlossningen.
Behöver jag säga att han är världens finaste?
Och att jag är lite mörbultad? Känns som om jag blivit manglad ungefär...
Inget namn har han ännu men han vägde 3990 gram och var 52 cm lång.

Nu är det snart läggdags... Lillen har en förmåga att vilja äta hela nätterna.